559. 10 år

soluppgang

 

Idag ska vi ut och fira på restaurang. Dus har varit vår i tio år. Galet fort har det gått. Det lilla knytet, som inte kunde vara en millimeter ifrån mig hänger numer på fritidsgården, sover borta och stänger in sig på sitt rum när han är hemma. Nåväl, oavsett litet hjälplöst knyte eller självständig kille. Jag älskar denna lugna, intelligenta och humoristiska person bortom alla rimliga gränser.

557. Aj aj aj

emergencyOch nu hade jag inte tänkt tjata mer om min rygg här. Men efter ignorering fick acceptans följa. Efter en veckas ont och tidvis pianopallshäng och slutligen en helveteskramp som inte släppte blev jag inlagd på sjukhus. Jag vill börja med att säga att all vårdpersonal jag träffat har varit underbar. Det ändrar inte faktum att jag tycker sjukhus är otäcka. Diagnos mycket akut ryggskott med vissa märkliga inslag. De har röntgat och provat, sjukgymnastiserat och erbjudit hjälpmedel. Men allra mest har jag nog fått smärtlindring. Det tog ett dygn ungefär innan värsta smärtan släppte och vid det laget var det mycket kemikalier som rusade runt i mina ådror. Så läskigt det ändå är. Så fort jag blundade såg jag tecknad film. Eller annat märkligt. Och smärtlindrande tabletterna som skulle göra mig dåsig, de gjorde att jag klättrade på väggarna. (Ja, alltså bildligt talat.)

Jag ville gärna komma hem i fredags och det fick jag. Jag erbjöds ett par kryckor (!) som jag avböjde. Mamma hämtade mig och hjälpte mig. Hemma var som paradiset. Trädgården, plommonen, hunden, katten, kaninerna, solen och vinden och sjön. Sen kom barnen och mannen hem. Så infernaliskt underbart. Och jag kände att det gjorde ont men inte var det alarmerande. Jag åt snällt min mat stående vid strykbrädan. Och så skulle jag stappla mig till toaletten och pang! så krampade magen och ryggen ihop igen och jag kunde inte röra mig. Jag kunde knappt andas. M försökte få upp mig. Mamma kom och de försökte hjälpa mig bägge två. Men det gick inte, hela kroppen var ett kramprussin och jag bara vrålade. Nåväl. Jag fick åka ambulans till lasarettet där jag låg halva natten på AVC. Så mycket elände jag hann se medan jag var där. Jag sa till läkaren att jag vill vara hemma, snälla hjälp mig bara överleva helgen och klara av det. Så jag fick ytterligare en medicin på min digra lista. Med alla dessa mediciner har jag nu klarat av att ha en helg där jag kunnat ta försiktiga promenader, vilat och blivit uppassad i mitt paradis.

Nu väntar sjukgymnastik, elektrisk smärtlindring (istället för tabletterna) och ytterligare undersökning men jag känner mig så otroligt mycket bättre. Jag är väl medveten om hur lömskt det är och kanske kommer jag inte upp ur sängen i morgon igen. Men den föresatsen kan man ju inte ha.

 

556. Bländverk

bländverk

Facebook och andra sociala medier gör oss arma ilandsmänniskor olyckliga sägs det. Genom att se hur himla lyckade alla andra är fylls vi av allehanda ångest och avund. Jag förstår det hela på ett sätt. Alla är inte födda med silversked i munnen. Men ändå förstår jag inte alls. För som i övriga livet kan man aldrig förutsätta att någon är genuint lycklig för att hen har ett perfekt utseende, springer supersnabbt, har största altanen, städhjälp, gör tio utlandsresor varje år, har fem barn och odlar ekologiskt, är fri singel och bor i Tokyo, är ett med naturen, har tusen bästa idéerna, eller underbaraste maken/frun <3, eller helt enkelt ser så jävla glad ut?

Så klart man inte kan. Det säger ingenting vilket alla borde kunna räkna ut med lilltån. Livet är vitt. Det är svart. Och det är alldeles grumligt grått.

Inga offentliga kärleksförklaringar, lyckliga sommarbilder, lyckade husrenoveringar, roliga event eller uppnåendet av de högsta drömmarna kan ändra på det. Jag tycker det är roligt att få ta del av andras liv. Här är ordet (nästan) fritt . Det är engagemang, trivialiteter, aktiviteter och små skärvor av lycka. Underbart är kort som vi alla vet. Och inte blir jag mindre eller mer lyckad när jag läser att någon vunnit miljonvinsten, haft en riktigt dålig dag, funnit den eviga ungdomskällan eller gjort något hjältemodigt eller bara ätit gott. Det är roligt att vi alla är olika. Man kan inspireras, roas och oroas. Men vad man själv vill, det för man söka rätt på. Kanske vill man göra så mycket. Kanske vill man sitta med duntofflorna på i soffan och bara lyssna på musik.

Facebook (bland annat) är just ett socialt media. Likes eller inte. En klok människa sa en gång till mig,  att en person som är omgiven av massor av människor kan mycket väl vara den som är mest ensam. Det behöver inte vara så, men det kan vara så. Och det kanske kan vara något att betänka i detta sammanhang. Är det något med sociala medier som gör att vi inte tänker längre än fram till skärmen?

Den som hittat någon slags frid i sitt liv, och då och då känt lyckan i sitt innersta inre, vinner. Det syns inte utåt. Det känns.

 

555. Baksida

20130818-171909.jpg
Jag har ett ryggskott enligt norm kan man säga. Ont i ryggen har jag haft som aldrig förr, i några dagar. Tillbringat timmar hängandes framstupa över pianopallen. Sovit, facebookat och bara hängt lite. Men efter denna totala aktivitetsavsaknad blev det bättre. Vi kunde gå på kräftskiva igår. Och nog är skaldjur och skratt bra. Så nu blir det nog bra!

554. Kärlek åt folket!

pride

 

Det här får mig att se rött. Men sedan blir det snarare rött, orange, gul, grön, blå och lila. För Pride behövs! Fientlighet och rädsla för vem någon annan älskar är något man borde söka hjälp för. Att det dessutom kan vara möjligt att lagstifta mot kärlek och frihet?

Sportsmannaanda innebär dygder som rättvisa, självkontroll, mod och envishet. För mig som total novis inom friidrott är vinnarna de som gjorde ett eget statement. Vi lever i ett någorlunda öppet samhälle men det finns alla möjligheter att förändra hela världen till att bli mer rättvis.

553. Jag, jag, jag

Ewa740 år fyllda förväntas man få en smärre ålderskris. Kanske har även jag fått det utanpå mina sedvanliga grubblerier. På semestern har man lite mer tid att tänka, bli något mer egocentrerad. Jag tänkte jag skulle försöka reda ut mig och vem jag är.

Jag är en:

Enkel bonntös som älskar storstäder.

Melankolisk entusiast.

Överkonsumtionsmotståndare med faiblesse för väskor, armband och skor.

Exvegetarian som älskar lammkött.

Vild kontrolldåre.

Klaustrofobisk höjdrädd som gör allt för att inte vara det.

Spontan, pryd, frisinnad och blockerad människa.

 

Vad bra, det är ju solklart! End of analyzing. Jag är ju ändå bara 25.