601. Tussilagosafari

snow

Den alltuppväckande våren är här med sitt ljus, klockvridning och bristande knoppar. Helgen har spenderats väl, jag har varit med Sus på ridhuset där hon hade sin första ridlektion, gårkvällen tillbringades med fina gäster. I dag har jag först trugat ut den stora hunden på lång skogspromenad, överallt sjöng fåglarna och tussilagosolarna lyste. Sedan har jag promenerat än mer med cyklande barn och slutligen sprungit av mig lite vårrus.

Annonser

598. Rymdfobi

svanenI går skulle vi titta på Gravity. Kunde titta obehindrat i ungefär fem minuter, sedan blev det symaskinen igen. Gravity är otroligt autentisk, i varje fall för en lekman som aldrig varit. Där. Ute.

Och inte vet jag om det är den totala ensamheten i universum, eller perspektivet till livet på jorden, eller bristen på syre där uppe. Men det är bland det allra läskigaste jag vet. Och jag tänker inte göra det allra minsta för att jobba bort den fobin, så det så.

 

597. Internationella kvinnodagen

internationellaJag vaknade tidigt denna soliga vårmorgon. Och visst passar det med blå himmel, klar luft och glitter i sjön denna dag. För det är ju internationella kvinnodagen!

Och tankarna går till mina förmödrar; de kvinnor som är mina eviga förebilder. Så oerhörda  har de varit, och är, kvinnorna i min släkt. Starka och envetna, med massa vilja och stora hjärtan. I århundraden.

 

596. Helgen för mina fötter

kikin

Så är det fredag och hela helgen framför mig. Full av fina fredagens energi studsar jag runt och dammsuger och fejar. Har kört Dus med kompis till gården och de andra är ute och går. Jag har ett så fint tyg liggandes. Lite sugen på att plocka fram symaskinen och sy några kuddöverdrag. Min mamma är otroligt duktig på att sy så jag har egentligen aldrig behövt. Och jag kan inte på riktigt heller. Men låtsas jag brukar det gå bra.

Nu är risken att jag glömt hur man trär maskinen. Eller att jag bara har undertråd i fel färg. Vi får se hur det blir. Fredagen är fin i alla fall, lika fin som tyget.

595. Monkey on my back

monkeyJag är inte bitter. Men kanske lite butter. Den famösa apan kom och satte sig på min rygg nån gång under dagen. Vägen hem spenderades i bilkö. Lång och trög. Miljonlång och tusentrög. Sedan hämtade jag Sus hos kompis, för att väl hemma inse att jag skulle tillbaka igenom den härliga bilkön. I bilen hem berättar Dus om sin onda arm. En tio kilos sten har ramlat ner på den lilla armen från ett berg. Det gör givetvis ont. Massivt. Men vi bestämmer oss för att åka hem i alla fall. Väl hemma har M:s bil gått sönder, Sus ligger efter med läxorna och nu ska de göras, maten ska lagas och Dus arm bandageras. Supersimultan.

Nu har jag sagt godnatt till mina små stora. Passade på att natta apan också. Så nu.