319. Närmar mig målet

En stor anledning till att jag inte bloggar så mycket för tillfället är det lite hemliga projekt jag hållit på med ett tag nu. Kan avslöja så mycket att jag snart illustrerat en hel barnbok som en vän skrivit. Så nog målar, ritar och kreerar jag minst lika mycket som vanligt, även om det inte är något jag alls kan visa. Och det är ett roligt, om än mödosamt samarbete som vi innerligt önskar skall slå väl ut. Nu är bara slutklämmen kvar, lite mer strävan och så….hoppas!!!

Annonser

318. Försummad

Jag vet jag försummar dig bloggen men sura inte nu.

Jag har tapetserat (och det blev såå fint), ritat saker som du inte får se ännu, spelat kort med barnen och softat lite mellan varven. Varit glad för livet är så härligt, men det går så rasande fort.

Det är så mycket jag vill, saker jag vill lära mig, språk, språk, språk, gitarr, mer design, och så vill jag tapetsera om flera rum, måla tavlor till max, resa till jordens alla hörn (utan att flyga då, blir svårt), ordna en massa roliga tillställningar med en massa god mat och umgås med mina vänner, åka till tjocka släkten och träffa dem allihop, gå på spa titt som tätt, engagera mig och bli en bättre människa. Och framförallt vill jag inte missa en enda sekund med mina barn. De växer säkert en halv centimeter bara jag tittar bort, en tand växer ut och en annan tappas, skorna är för små (de som passade i morse) och har man gått på toa i fem minuter har de lärt sig något nytt eller utvecklat en ny attityd.

Så kom igen nu bloggen, sura inte, livet är för kort för det.

317. Tidsoptimisten

Jag har unnat mig en ny jacka. För det mesta brukar jag få ärva av min fashionista till lillebror. Men nu var det dags.

I onsdags, när Sus var på idrottsskola verkade det passa utomordentligt bra att passa på. En hel timme till shopping, tänkte jag. Men köpcentrat ligger på motsatta sidan av stan, jag åkte i rusningstid, alla ljus var röda, vilket innebar att jag slutligen hade femton minuter tillgodo att gå i affärer. Jag hann med fyra och hittade en varm, fin, ekologisk och prisvärd jacka innan jag sprang till bilen.

316. Tapeter!

Så har jag då vältrat mig i tapetprover, mellan läxläsning och nattning. Först visste jag precis vad jag ville ha, men det hade ingen annan anat och därför fanns inte den tapeten. Sedan tyckte jag givetvis den allra mest exklusiva var snyggast. Så surade jag lite över det innan jag tog nya tag och hittade en mycket fin storblommig lantlig fashionabel lagom dyr tapet att kära ner mig i. På fredag min vän, då ses vi!

315. Shop til you drop

Helgen har ägnats till bland annat väggspackling i det lilla huset M har byggt. I morgon är det jag som åker och lånar tapetprover. Jag är en passionerad tapetväljare så jag kan knappt vänta.

Men i dag har vi varit och firat lilla kusin Vitamin i götet. Det lilla flickebarnet fyller ett år och blev uppvaktad av många. Solen sken och det bjöds på tacolunch och marängswiss. Den vidunderliga hunden Vera fick sig en guldhedspromenad, Sus och Dus pysslade om sin lilla kusin och kollade in presenterna. En härlig dag!

Så, när vi åkte genom Göteborg blev jag såå sugen på att ha en mycket stinn plånbok och en hel dag att bara gå i affärer, köpa kläder, dricka kaffe och sedan köpa ännu mer kläder. Det blev jag sugen på.

314. Höstfärger

Det har varit en strålande höstdag. Lunchpromenad bland löv och hög luft. När hösten är så här, då är den som bäst.

I går fick Dus låna hem en cello från kulturskolan. Innan har han spelat på min morfars fiol men har nu valt att vara cellist ett tag. Vi var på stråkkonsert en kväll förra veckan, hela orkesterskolan spelade. Och tro mig, det var jättefint! Och Dus har inte spelat i många veckor. Men lärarna spelade melodislingan och alla barnen kompade. Fantastiskt att få lov att låna hem ett instrument, jag är imponerad av möjligheterna vad det gäller att få lära sig spela.

 

313. Och så tänker vi på Laika

Det har väl inte undgått någon att igår föll det lite mer stjärnor än vanligt. Så vi pratade om rymden då vi åt middag. Och så kom det sig, att Sus fick reda på, att den första levande varelsen i rymden var en hund. (Dus visste.) Sus lade snabbt ihop två och två och frågade genast hur Laika gjorde när hon tog sig ner igen, kan en hund verkligen klara det själv?

Och hur kan man fint förklara, att någon varelse över huvud taget, sänds upp i rymden utan möjlighet att komma hem igen?

Sus grät och nästan jag också. I två timmar pratade vi om Laika, Sus levde sig in i den lilla hundens färd ensam bland stjärnorna, att behöva sitta alldeles still i en så liten rymdraket. Och maten, tog den slut? Hur kunde någon komma på en så dum och elak idé? Om man så gärna vill ut i rymden kan man väl åka själv? Jag nöddes googla och kunde sedan säga att lilla Laikas lidande blev relativt kort, utan att berätta något mer.