333. Sjöjungfru

Har bestämt mig för att starta upp ett litet projekt. Jag ska göra sju tavlor i min blyertsvariant, med olika sagoväsen. Här den första, en liten havefru. Kanske har jag tittat på för många filmer över jul, eller också är det för att jag har lite svårt att släppa barnboksillustrationerna. Vad vet jag, skoj skall det bli i alla fall, projektmänniskan i mig har svårt att vara tyst. De små varelserna skall få samlas och mingla vid min nästa utställning.

Annonser

332. Jul i mitt hus

Nu har julens änglar landat i mitt hus. Alla julklappar handlade och inslagna. Granen, som vanligt den vackraste någonsin, står klädd i hörnet. Jag dricker fantastiskt god glögg av märket Ripa och njuter. För julfriden har sänkt sig över allt. Jag ser så fram emot i morgon. Sus och Dus kunde knappt somna. Undrar om jag kan? I morgon kommer min lilla mamma och M:s lilla mamma. Får se om Tomten kommer också?

331. Gene Simmons

Efter att ha slagit in några miljoner julklappar, lyssnat på Tommy Körberg, Wham och alla andra skönsjungande julfrämjare, tuggat mina tänder kladdiga med all knäck ledsnade jag lite och bytte spår.

Lite all möjlig gammal hårdrock blev det. Så kluddade jag en Gene Simmons samtidigt och julledan vart botad. Dock tog min svarta penna slut så jag la till hans hår i datorn.

Jag är så glad för den respons jag får här och lovar, dyrt och heligt att jag skall svara på fina kommentarer och feedback. Snart. Puss på er.

330. Bestyr och avslut

I dag har jag burit trettio kilo tomtar, plöjt mig fram i affärerna, bränt tummen på vrålvarm knäck, städat och fejat. Dessutom har Sus och Dus varit vänner hela dagen. Hela. Detta får man väl ta som ett säkert tecken på, att det snart är jul.

Men så, äntligen, äntligen har mitt illustrationsprojektssamarbete blivit så färdigt att det bara skall skrivas ut och skickas. Iväg, för bedömning. Så jag sänder en stilla bön uppåt om att det skall gå bra.

329. En julsaga

Nu tänkte jag att jag skulle berätta om en julhändelse från min barndom. Dus är nio år nu, precis som jag var då och kanske är det därför jag kommit att tänka på det under alla julklappsinköp.

Då, för så länge sedan, brann min familjs hus. Det var en olycka, vi var inte hemma men vi hade lika gärna kunnat legat och sovit hela bunten när det hände. Och det är man ju innerligt glad att man inte gjorde. Nåväl, varför jag berättar om detta är för att förklara lite om min pappas tankegångar när han sedan gjorde som han gjorde i min lilla julanekdot. Vi hade alltså i princip ingenting kvar, och vi skulle bo länge, länge hos min farmor, medan man byggde upp vårt hus igen. Men så den fjortonde december fick vi flytta in. Och så, i en hast var det dags att fira jul också.

Pappa och jag åkte in till stan och gick in i Stora Leksaksaffären.

– Ja du Ewa, nu får du peka på vad du önskar dig, sa han.

Och ni kan ju tänka er att jag pekade. Och pekade. Och pekade. Inte för att jag var ett armt barn utan leksaker utan för att jag var en västvärldsunge i en stor leksaksaffär. Pappa gick tyst jämte mig när vi gick mellan hyllorna. Och sedan åkte vi hem.

En vecka senare eller nåt var det julafton. Tomten kom och jag blev sittande i en drös med julklappar. Och när jag öppnade dem, en efter en föll mitt hjärta längre och längre in i mig. För jag hade fått allt jag önskat mig. Allt. Min lillebror var det likadant med. Inte en enda sak vi önskat hade pappa valt bort att köpa.

Och när min pappa kom och frågade om vi var riktigt glada nu, då hade jag nästan svårt att andas, av allt överflöd jag fått bara av att peka, utan vidare eftertanke eller funderingar.

Eftersom min pappa är världens snällaste pappa så sa jag att jag var jätteglad, och såklart var jag ju det också.

Men jag är sedan dess väldigt noga med att inte peka på saker jag vill ha om jag inte är helt säker, jag analyserar och funderar vad jag vill, vad jag verkligen, verkligen vill.

328. Mikael Wiehe och fåglarna

I går var jag och barnen  själva här hemma, M var på julbord med jobbet. Vi vältrade oss i chips, godis och pop corn. Vi tittade på film. Jättemysigt var det. Det var också Så mycket bättre på tv, det kunde vi inte missa. Mikael Wiehe har gjort så många sånger om fåglar. Men bäst tycker jag ändå Flickan och kråkan är. Så bra.

327. Fem myror är fler än fyra elefanter

Vid middagsbordet i kväll:

Sus: Mamma, vi tittar på Fem myror i skolan.

Jag: Den är ju så bra, den gick på teve när jag var liten.

Sus ivrigt: Jo, för mamma, vet du, den sändes på 1700-talet.

Jag: (Fniss) Men jag är född på 70-talet!

Dus: Nä mamma du föddes på stenåldern! Vid Big Bang!

Sus frustrerad: Amen, vem är den där Big Bengt egentligen?

 

Håhå jaja nu börjar jag känna mig uråldrig. Fast mycket lycklig.