420. Rapport från hårträsket

Jag känner mig ganska ok. Som om jag blivit varit med om en olycka och kommit undan med blotta förskräckelsen ungefär. Nu är jag inte på något vis färdig med detta, men jag tar lite i taget. Jag har varit hos läkare. Det är inget allvarligt. Ingen vitaminbrist heller. Hon remitterade mig upp till Hud och sa att ”ska något göras så bör man göra det fort”. Jag har också tagit ledigt på måndag och skall fara långt till en homeopat. Jag tror inte att hon kan rädda mitt nuvarande hår. Jag har tappat över hälften, även om det ser ut som ett normalt hår än. Men jag hoppas att hon kan hjälpa mig på sikt.

Jag har haft det stressigt på sistone. Men hår reagerar som regel efter 3-4 månader på något. Går jag så långt tillbaka i tiden så hittar jag The Flu From Hell. Jag kan också härleda att den brinnande känslan jag haft och har under huden började då. Nu tror jag inte att bara en influensa har åstadkommit detta. Jag är bräcklig hormonellt sedan tidigare, är engagerad ambitiös perfektionist på många sätt och jag har varit stressad. Allt sammantaget har resulterat i detta. Jag har inte mått så bra eller varit i balans sedan influensan, min kropp har vädjat till mig många gånger men jag har inte lyssnat.

Det är aldrig försent att ändra sig. Jag övade på att knyta sjalar om mitt huvud en kväll och det fick mig att må mycket bättre. Skulle jag vakna en morgon med mer fläckar på huvudet, då är jag förberedd. Jag tänker inte sluta med allt, jag älskar mitt liv, min familj, mina vänner, mitt jobb. Men. Ibland tänker jag tacka nej (och det är svårt för en Yes-man som mig), vissa saker behöver jag faktiskt inte göra alls. Jag duger ändå.

Annonser

Publicerad av Ewas 1000 tavlor

Konstnär

Delta i diskussionen

1 kommentar

  1. Ewa, tack för dina fina ord. Jag blir verkligen glad att höra att du har tagit dig tid att läsa mina ord som ofta bara är vardagliga funderingar.

    Min alopecia utlöstes nog av en långvarig infektion i min visdomstand. Mirakulöst nog började håret komma tillbaka inom en vecka efter att jag opererat bort tanden, och då hade jag dragits med den i… jag vet inte ens hur länge…

    Jag lider med dig för att du måste genomgå detta, men du verkar ha samma tappra sinnesnärvaro som jag tvingade mig att ha. Det har hjälpt något ohyggligt. Perukerna är en kul grej, men ersätter aldrig MITT hår. Sjalarna och kepsarna var mina riktiga kärlekar och varje dag är jag orolig när jag känner i håret. Men det går. För det måste gå 🙂

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: