419. Alopecia

I torsdags eftermiddags satt jag på jobbet, var fullt upptagen med något och kliade mig lite i bakhuvudet. Så känner jag, att det finns inget hår där jag kliar. Jag jobbar färdigt, åker hem och låser in mig på toa, lyfter på håret. Chockad inser jag att det är sant. Det saknas hår helt på en fläck som är ca 6-7 cm i diameter. Resten av håret faller av lite i taget. Visst har jag sett att jag fällt hår men inte tagit någon större notis om det. Nu när jag ser efter så förstår jag att det förmodligen är på väg av, resten av håret också. Total ångest kan jag säga. Men det var skolavslutning för Sus och Dus i kyrkan och jag svalde och svalde. Fredagen var hemsk, kändes som att jag skulle börja gråta hela tiden, och om jag gjorde det så skulle jag inte sluta. Lördag var det kursavslut för mig. En och annan tår kom på tåget upp mot Stockholm, men jag höll ihop mig och fick lov att tänka mina många tankar.

Mitt hår är en central del av min identitet. Även om jag nu kan se att det försämrats och varit utan glans minst senaste året, så är det ett unikt hår. Generöst, vilt lockigt och lite rött. Det har aldrig gått att göra någon ordentlig frisyr men å andra sidan har Sus kunnat klippa mig utan att jag blivit förskräckt.

Är jag allvarligt sjuk? Vem är jag utan mitt hår? Älskar M mig ändå? Kommer barnen skämmas? Kommer mina vänner tycka om mig fortfarande? Och jobbarkompisarna, vad säger dom?

Nu vet jag inte om jag kommer tappa allt hår. Förhoppningsvis gör jag inte det. Men att få en stor kal fläck i bakhuvudet och resten av håret avfallande i en strid ström är ångesttriggande. Jag har gråtit floder ur djupet av min själ, länge sedan jag var så ledsen. Men. Jag har varit med om mycket värre saker i mitt liv och jag har så mycket fantastiskt. Och efter första impulsen att försöka att inte låtsas om det hela (så dum impuls) så väljer jag nu att vara helt öppen. Jag duger lika bra hur mitt hår än är eller inte är. Kanske faller allt av eller också inte. Kanske växer allt ut igen. Även om jag är i både chock och sorg just nu så hoppas jag att det underliggande skälet inte är allvarligt. För om det inte är det så tror jag på en ljus framtid. Med eller utan hår.

Annonser

Publicerad av Ewas 1000 tavlor

Konstnär

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Älskade vän! Jag förstår att det måste kännas förjävligt när håret faller av. Herre gud, man vet ju hur det känns bara när frisören betett sig illa…och då finns ju alltid vetskapen om att ”det växer ut igen, det är bara en tidsfråga”. Jag lider med dig, verkligen. Jag förstår att frågorna är många och ångesten stor. Men du vet, du är alltid du. Med eller utan hår. Det är inte ditt hår som gör dig till dig. Du är talangfull och vänlig och de som gillade dig igår kommer att gilla dig imorgon också ❤

  2. Ewa!
    Oavsett hår – mycket, lite eller inte alls så är och förblir du vår vän. Du är fantastisk och även om jag förstår hur ångestfyllt det måste vara att upptäcka detta så är inte håret det viktigaste i livet. Du har så mycket att vara stolt, glad och lycklig över inte minst dig själv och alla dina fina egenskaper och talanger.
    Tag hand om dig själv! Stor kram

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: